Nutid

Jag ser en bild på Annie Lööf i ett digitalt tidnings media och tänker - Klurigt läge.
Den stora massan i mitten - ja vi som kallas invånare; eller röstberättigade; alltså ja vi är människor, vi vill värna om fred, miljö, utveckling, framdrift, ekonomisk trygghet och just nu rent kulturellt kanske främst om en vit, stressfri och harmonisk jul. Ja det är jag - och andra väger in olika i de orden. Så har vi extremister till höger och vänster som inte skyr några medel för att stå upp för att deras åsikt är rätt, vi vill inte att de går in och styr mot diktatur. Människokroppars hjärtan går sönder, kan lagas, cellernas funktion går itu och kroppen rasar samman. Får vi rösta på statsminister? Nej bara i vallokaler som presenterar listor som är fyra år gamla och missar att riksdagspartierna har låsta listor på sina hemsidor. Har Sverige ansökt om att få vara ett land som testar en ny elektronisk lösning för röstning? Som den ingenjör jag är så får jag villigt erkänna att när det kommer till teknikanpassning så har kulturvärden kommit långt mycket längre i utveckling av röstningsverktyg än den privata och offentliga sektorn. Men där bygger ju också kreativiteten på frihet medans samhälls strukturer och vetskap om utveckling bygger på helt andra normativa grunder.

Så Sveriges journalister i vilken riktning vill ni vinkla informationen ni sprider i dagens samhälle? Den enskilda individen i den mångkulturella målgruppen ser inte längre någon kärna i budskapet. Och jag ser inte längre skogen för alla människor.

Jag vill inte under några omständigheter släppa fram Ulf Kristersson som stadsminister.  När jag började 7:e klass på mellanstadiet fick jag ärva en skolbänk i den fanns det inristat ett budskap som jag inte på något sätt står upp för, Wikipedia har skrivit om historien och hävdar att dessa anhängare sedermera tog en annan riktning. Under mina år på Chalmers i Göteborg passerade jag en kväll en skolgård där ordningsmakten enligt media hade stort pådrag och hade gripit extremister
 Det jag såg var en vanlig lugn kväll på stan, några mänkiskor som inte gjorde motstånd hade pressats till marken. I skolan var det mörkt, inga röster, inget stök. Jag passerade iofs bara på gatan strax nedanför men ändå - tro inte på massmedias alla vinklingar av nutiden.

Alla helgon i mitt liv - what is love

Året är 2018 ett år då många Svenska ikoner gått ur tiden. Kvar står vi här med en ny blandad mix av kulturer i en tidsålder som söker influenser i dåtid. Samtidigt uttrycks det påtagligt i de mångkulturella influenserna att nuet är det enda vi har.

Så som i himlen så försöker jag ock på jorden att vidare leva mitt liv, ett liv i en ålder som fylld med trygghet andas panik i rädslan av förlorade drömmar. Tänder ljus för mina trygga punkter som lyser likt stjärnor från en nattklar himmel och i mitt hjärta bor tryggheten som ni fostrat stilla kvar.

Jag förundras och förvånas över min styrka och modet i min svaghet. Att söka kärleken - denna till synes omöjliga uppgift. Som att träff någon i unga år och hålla fast vid det resten av livet, det enda som någonsin var min drömska bild av hur verkligheten skulle vara. Istället ville jordelivet visa mig flera nyanser, den vackert mystiska som jag ursprungligt levde i tron om att det bara fans en smak på. Livet har visat mig mer. Det fanns den vänskapliga, något som aldrig skulle ha kämpats för i familjeanda utan kanske snarare blott bara borde varit kamratskap utan närmare intimitet. Sökte själsfränden, hittade det i samtalet, vetskapen om att någon alltid fanns där i tanken i tillvaron och viljan, men tidevarvet snurrade i en annan riktning och det fanns aldrig mer än tillfälliga stunder för denna samvaro att andas. Anade aldrig att mitt melankoliska jag skulle kunna bottna i något, tills jag mötte det som var bottenlöst, äkta och skrämmande i längden för mycket för mig. Jag kan inte vara ägd, bara älskad. Det fanns något som kunde nå djupare än mitt hjärta - Alla dess strängar som livet spelar på. Kanske är kärlek inget annat än en stundvis känsla som kan finna uttryck i så många olika nyanser, smaker och upplevelser att den är stört omöjlig att beskriva.
Jag mötte en plats där mitt hjärta kändes helt, omfamnat i mitt hjärtas rätta storlek. Det kändes rent - äkta som något som aldrig kommer släppa taget helt.. men det var kanske bara en drömbild, en utopi, något som inte riktigt kan få plats i vardagen? Det kanske bara var jag och mina känslor. Livet känns ibland tomt och ensamt samtidigt är jag i mångt och mycket oändligt tacksam för alla de fina stunder och glada minnen som stärker mig i mitt liv.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, jag tror det finns mycket i det - någonstans, någon gång, kanske det vilsna skeppet äntligen finner sin hamn. Kanske får jag leva min dröm att bli mamma - kanske är det för sent och något som aldrig var menat för mig -