Året är 2018 ett år då många Svenska ikoner gått ur tiden. Kvar står vi här med en ny blandad mix av kulturer i en tidsålder som söker influenser i dåtid. Samtidigt uttrycks det påtagligt i de mångkulturella influenserna att nuet är det enda vi har.
Så som i himlen så försöker jag ock på jorden att vidare leva mitt liv, ett liv i en ålder som fylld med trygghet andas panik i rädslan av förlorade drömmar. Tänder ljus för mina trygga punkter som lyser likt stjärnor från en nattklar himmel och i mitt hjärta bor tryggheten som ni fostrat stilla kvar.
Jag förundras och förvånas över min styrka och modet i min svaghet. Att söka kärleken - denna till synes omöjliga uppgift. Som att träff någon i unga år och hålla fast vid det resten av livet, det enda som någonsin var min drömska bild av hur verkligheten skulle vara. Istället ville jordelivet visa mig flera nyanser, den vackert mystiska som jag ursprungligt levde i tron om att det bara fans en smak på. Livet har visat mig mer. Det fanns den vänskapliga, något som aldrig skulle ha kämpats för i familjeanda utan kanske snarare blott bara borde varit kamratskap utan närmare intimitet. Sökte själsfränden, hittade det i samtalet, vetskapen om att någon alltid fanns där i tanken i tillvaron och viljan, men tidevarvet snurrade i en annan riktning och det fanns aldrig mer än tillfälliga stunder för denna samvaro att andas. Anade aldrig att mitt melankoliska jag skulle kunna bottna i något, tills jag mötte det som var bottenlöst, äkta och skrämmande i längden för mycket för mig. Jag kan inte vara ägd, bara älskad. Det fanns något som kunde nå djupare än mitt hjärta - Alla dess strängar som livet spelar på. Kanske är kärlek inget annat än en stundvis känsla som kan finna uttryck i så många olika nyanser, smaker och upplevelser att den är stört omöjlig att beskriva.
Jag mötte en plats där mitt hjärta kändes helt, omfamnat i mitt hjärtas rätta storlek. Det kändes rent - äkta som något som aldrig kommer släppa taget helt.. men det var kanske bara en drömbild, en utopi, något som inte riktigt kan få plats i vardagen? Det kanske bara var jag och mina känslor. Livet känns ibland tomt och ensamt samtidigt är jag i mångt och mycket oändligt tacksam för alla de fina stunder och glada minnen som stärker mig i mitt liv.
Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, jag tror det finns mycket i det - någonstans, någon gång, kanske det vilsna skeppet äntligen finner sin hamn. Kanske får jag leva min dröm att bli mamma - kanske är det för sent och något som aldrig var menat för mig -
2020- jag förundras över mina egna ord. Men jag vet vem som får mig att känna mig hel. "Jag mötte en plats där mitt hjärta kändes helt, omfamnat i mitt hjärtas rätta storlek. Det kändes rent - äkta som något som aldrig kommer släppa taget helt.."
SvaraRadera