Nystart, omstart, nytid och sen då??

 Jag började skriva, delade och ventilerade ganska känslofylld och kanske lite för öppet? Sedan slutade jag skriva levde ett år lite mer bland vänner mer i vardagen levde lite mer helt enkelt parallellt hände det ännu mer känslomässigt omvälvande saker. Sådant jag inte kunde ta in, inte kunde hantera och samtidigt som stressen i mitt liv blev mindre blev hela mitt liv tommare, mer ensamt än någonsin och ändå på något märkligt vis mer balanserat mitt men bara väldigt tomt och ensamt..

Jsg behövde landa allt det där som hände, få vara i känslorna och allt det där - men jag vet inte vem jag blev för andra. Något slags märkligt freak med skev verklighetsuppfattning, någon som inte fanns, någon som inte behövdes och någon som det definitivt inte fanns någon anledning att prata med eller ha som en del i sitt liv.. och jag orkade helt enkelt bara inte var med någon annan än mig själv. Omställningen var för stor, tystnaden tog över och sedan kom det en pandemi och ensamheten blev legitim men samtidigt också så mycket större.

Sjukdomen som inte fick att ta in. Erfarenheterna som inte gick att dela. Människan som jag ville komma så långt bort ifrån som bara möjligt.. bakom stängda dörrar, allt det som hände och sades under sena nätter, begränsningarna som var orimliga och så vidare - gränsen jag lyckades sätta och allt vad det innebar. Ensamheten som följde i händelsernas fotspår, oförmågan att verkligen släppa in någon osv

Och nu är jag här - i ett helt annat liv som en ny tid och ingenting av det sociala finns kvar. Tar nya andetag, bygger långsamt nytt försöker hitta en mening med min tillvaro, den totalt meningslösa tillvaron utan familj, utan barn utan något som ger överlevnad i framtiden men ändå med ett starkt hopp om att det kommer bli bra, att man inte måste vara som alla andra. Att man får gå sin egen väg och att det någonstans finns en plats i framtiden... 

Livet går vidare trots allt. 💜

Nutid

Jag ser en bild på Annie Lööf i ett digitalt tidnings media och tänker - Klurigt läge.
Den stora massan i mitten - ja vi som kallas invånare; eller röstberättigade; alltså ja vi är människor, vi vill värna om fred, miljö, utveckling, framdrift, ekonomisk trygghet och just nu rent kulturellt kanske främst om en vit, stressfri och harmonisk jul. Ja det är jag - och andra väger in olika i de orden. Så har vi extremister till höger och vänster som inte skyr några medel för att stå upp för att deras åsikt är rätt, vi vill inte att de går in och styr mot diktatur. Människokroppars hjärtan går sönder, kan lagas, cellernas funktion går itu och kroppen rasar samman. Får vi rösta på statsminister? Nej bara i vallokaler som presenterar listor som är fyra år gamla och missar att riksdagspartierna har låsta listor på sina hemsidor. Har Sverige ansökt om att få vara ett land som testar en ny elektronisk lösning för röstning? Som den ingenjör jag är så får jag villigt erkänna att när det kommer till teknikanpassning så har kulturvärden kommit långt mycket längre i utveckling av röstningsverktyg än den privata och offentliga sektorn. Men där bygger ju också kreativiteten på frihet medans samhälls strukturer och vetskap om utveckling bygger på helt andra normativa grunder.

Så Sveriges journalister i vilken riktning vill ni vinkla informationen ni sprider i dagens samhälle? Den enskilda individen i den mångkulturella målgruppen ser inte längre någon kärna i budskapet. Och jag ser inte längre skogen för alla människor.

Jag vill inte under några omständigheter släppa fram Ulf Kristersson som stadsminister.  När jag började 7:e klass på mellanstadiet fick jag ärva en skolbänk i den fanns det inristat ett budskap som jag inte på något sätt står upp för, Wikipedia har skrivit om historien och hävdar att dessa anhängare sedermera tog en annan riktning. Under mina år på Chalmers i Göteborg passerade jag en kväll en skolgård där ordningsmakten enligt media hade stort pådrag och hade gripit extremister
 Det jag såg var en vanlig lugn kväll på stan, några mänkiskor som inte gjorde motstånd hade pressats till marken. I skolan var det mörkt, inga röster, inget stök. Jag passerade iofs bara på gatan strax nedanför men ändå - tro inte på massmedias alla vinklingar av nutiden.

Alla helgon i mitt liv - what is love

Året är 2018 ett år då många Svenska ikoner gått ur tiden. Kvar står vi här med en ny blandad mix av kulturer i en tidsålder som söker influenser i dåtid. Samtidigt uttrycks det påtagligt i de mångkulturella influenserna att nuet är det enda vi har.

Så som i himlen så försöker jag ock på jorden att vidare leva mitt liv, ett liv i en ålder som fylld med trygghet andas panik i rädslan av förlorade drömmar. Tänder ljus för mina trygga punkter som lyser likt stjärnor från en nattklar himmel och i mitt hjärta bor tryggheten som ni fostrat stilla kvar.

Jag förundras och förvånas över min styrka och modet i min svaghet. Att söka kärleken - denna till synes omöjliga uppgift. Som att träff någon i unga år och hålla fast vid det resten av livet, det enda som någonsin var min drömska bild av hur verkligheten skulle vara. Istället ville jordelivet visa mig flera nyanser, den vackert mystiska som jag ursprungligt levde i tron om att det bara fans en smak på. Livet har visat mig mer. Det fanns den vänskapliga, något som aldrig skulle ha kämpats för i familjeanda utan kanske snarare blott bara borde varit kamratskap utan närmare intimitet. Sökte själsfränden, hittade det i samtalet, vetskapen om att någon alltid fanns där i tanken i tillvaron och viljan, men tidevarvet snurrade i en annan riktning och det fanns aldrig mer än tillfälliga stunder för denna samvaro att andas. Anade aldrig att mitt melankoliska jag skulle kunna bottna i något, tills jag mötte det som var bottenlöst, äkta och skrämmande i längden för mycket för mig. Jag kan inte vara ägd, bara älskad. Det fanns något som kunde nå djupare än mitt hjärta - Alla dess strängar som livet spelar på. Kanske är kärlek inget annat än en stundvis känsla som kan finna uttryck i så många olika nyanser, smaker och upplevelser att den är stört omöjlig att beskriva.
Jag mötte en plats där mitt hjärta kändes helt, omfamnat i mitt hjärtas rätta storlek. Det kändes rent - äkta som något som aldrig kommer släppa taget helt.. men det var kanske bara en drömbild, en utopi, något som inte riktigt kan få plats i vardagen? Det kanske bara var jag och mina känslor. Livet känns ibland tomt och ensamt samtidigt är jag i mångt och mycket oändligt tacksam för alla de fina stunder och glada minnen som stärker mig i mitt liv.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, jag tror det finns mycket i det - någonstans, någon gång, kanske det vilsna skeppet äntligen finner sin hamn. Kanske får jag leva min dröm att bli mamma - kanske är det för sent och något som aldrig var menat för mig -

Juldagen 2017

Som tankarna och drömmarna landar i mig. Som när underbara dagar går tillbaka till vardagen och ensamheten åter tar vid. Som alla händelser när de landat i tystnaden, vad finns då kvar annat än hopp och drömmar...

Jo jag pratar ganska tyst, tack jag vet har fått höra det ganska många gånger det senaste året, dels som en vänlig upplysning om att det är svårt att höra mina ord och därför också ibland svårt att prata med mig, lite som att det är synd för det hade annars kunnat varit trevligt att umgås med mig, som så om det bara inte varit så svårt att höra vad jag säger och allt vad det innebär för den som gärna vill höra. Har även fått höra det i många sammangang, som ett sätt för att göra mig mindre, eller avleda uppmärksamheten från mina ord kanske utifrån ett perspektiv där någon önskat att den uppmärksamhet jag kunnat få för mina ord eller kloka tankar som istället skulle träffa deras uppmärksamhetssökande ådra.. Kanske oftast bara helt enkelt som en upplysning om att det jag försökte uttrycka helt enkelt inte hördes... (försöker undvika att förstärka mina egna negativa tankar om mig själv med ett uttryck i som vanligt för det är mest bara när jag mår mindre bra eller känner mig osäker, så som rösten blir svag)..

Det är meetup tider, och någon kanske uttrycker en önskan om att inte hamna på en meetoo lista, som i att jag vill inte att du ser mig på det viset (och det ska nu veta att det ska ganska mycket till för att jag ska se någon som meetoo arrogant och som att någon tar för sig på ett meetoo sätt), det skulle även kunna betyda jag vill inte vara en i mängden - min högsta förhoppning här i livet är att äntligen hitta den i längden, men ja det krävs två för tango och min dröm kanske inte är någon annans dröm, på samma sätt som någon annans dröm kanske inte är min... Livets komplexitet och alla dessa underbara små stunder som gör livet så fantastiskt underbart och samtidigt så svårt. Jag vill skriva i oändlighet - hålla pessimisten i mig på avstånd - drömma om framtiden - och se känslorna i verkligheten. Men orden får stanna, drömmen hålls vid liv, tillbaks i vardagen och in i en sårbar period av min tid. Minnen att hantera bearbeta och beakta - hopp om.. att hålla drömmen vid liv.. Och en realistisk verklighet med hopp om mer tid.. Somnar in i drömmen och hoppas inte att korthuset rasar... Iloveit - life as i live it, somehow its kind of ok, not in anyway perfect byt still im me!! ❤ 💕 💝

Ordet är fritt?

Feel free to write
me a song?

Vad betyder det på älv brutet dal mål
 I en föränderlig tid bor ett föränderligt liv och hoppet föds i varje ögonblick bortom realismens gränser.

Sov gott

Varje dag ett ögonblick

För några timmar sedan var det fredag eftermiddag och jag satt på pendeltåget påväg hem från jobbet. Jag formulerade fragment till skrivna texter, nya blogginlägg. Ord som ville komma ut försvann i vinddraget som pendeln tuffande vidare efter Stockholms södra station. Promenaden till slussen och ingen väntan på bussen. Hemma i tystnaden, tröttheten, överflödet på information, stress och frustrerade människor rinner över i några stilla tårar av uppgivenhet. Efter en kort promenad och en meditationsstund vid vattnet för att andas in lite frisk energi orkade jag bringa kraft att laga middag. En halv portion senare tar tröttheten över och nedbäddad under filten i tv soffan finner tankarna sakta ro med tvn som sällskap. När ljudet från idol blir mig övermäktigt inser jag att idag är tystnaden min bästa vän,jag vill mest bara sova. Petar i mig resten av middagen, hittar kraft att rädda resterna av maten, borsta tänderna i dvala... Huvudet landar tungt på kudden och som om John Blund redan fångat mig somnar jag tidigt med linserna i. Vaknar upp mitt i natten, piggare huvud ork att reflektera, går upp fixar linserna, sorterar tvätt, laddar en maskin för morgondagen. Orkar se fram emot min stundande semesterresa, plockar lite till... Vatten, skriva.. En helt vanlig fredagskväll i september säger jag nu godnatt och hoppas på en kry lördag, med god energipåfyllning. :)
❤ life och sos har gett mig en ny melodi, med text rakt in i framtiden att fortsätta bygga hoppet på. Lev väl och må gott!!

Reflektion i nutid

Intressant. Läste ett delat inlägg på Facebook Book. Kanske är det i informations spridningens och det effektiva reflektionernas tidsera vi lever nu?.

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10207639117277625&id=1282256835

Jag har under en längre period försökt hålla filosofin att bidra genom att skänka varje person jag ser be om pengar (i folkmun sk tiggare) ett leende. Min ork att le börjar sina. En morgon härom veckan tänkte jag, kanske skulle jag ta med mig något av de tyger eller garn jag har hemma och skänka någon av dessa människor med en önskan att göra någonting med det material jag inte hinner förverkliga och så skulle jag kunna köpa det som skapats istället för att gynna passivt tiggande.

Någon vecka senare på en plats där tiggeri normalt förekommer, sitter en kvinna med buntat granris och blomsterkvistar. Jag blir glatt och positivt överraskad och tänker att det initiativet vill jag stödja. Tyvärr har jag inga kontanter och blir en i mängden som går förbi och inte kan förverkliga denna tanken eller drömmen just den dagen.

Imorgon startar en ny dag och jag snubblar förbi ännu många inlägg i ett eller många av alla informationsspridande medier som korsar min vardag. Det finns så mycket inspiration och inspirationskraft överallt. Jag får svårt att hinna slutföra någon av alla de tankar och uppgifter som syns framför min nos.

Godmorgon Sverige, var ni än är.