Jag började skriva, delade och ventilerade ganska känslofylld och kanske lite för öppet? Sedan slutade jag skriva levde ett år lite mer bland vänner mer i vardagen levde lite mer helt enkelt parallellt hände det ännu mer känslomässigt omvälvande saker. Sådant jag inte kunde ta in, inte kunde hantera och samtidigt som stressen i mitt liv blev mindre blev hela mitt liv tommare, mer ensamt än någonsin och ändå på något märkligt vis mer balanserat mitt men bara väldigt tomt och ensamt..
Jsg behövde landa allt det där som hände, få vara i känslorna och allt det där - men jag vet inte vem jag blev för andra. Något slags märkligt freak med skev verklighetsuppfattning, någon som inte fanns, någon som inte behövdes och någon som det definitivt inte fanns någon anledning att prata med eller ha som en del i sitt liv.. och jag orkade helt enkelt bara inte var med någon annan än mig själv. Omställningen var för stor, tystnaden tog över och sedan kom det en pandemi och ensamheten blev legitim men samtidigt också så mycket större.
Sjukdomen som inte fick att ta in. Erfarenheterna som inte gick att dela. Människan som jag ville komma så långt bort ifrån som bara möjligt.. bakom stängda dörrar, allt det som hände och sades under sena nätter, begränsningarna som var orimliga och så vidare - gränsen jag lyckades sätta och allt vad det innebar. Ensamheten som följde i händelsernas fotspår, oförmågan att verkligen släppa in någon osv
Och nu är jag här - i ett helt annat liv som en ny tid och ingenting av det sociala finns kvar. Tar nya andetag, bygger långsamt nytt försöker hitta en mening med min tillvaro, den totalt meningslösa tillvaron utan familj, utan barn utan något som ger överlevnad i framtiden men ändå med ett starkt hopp om att det kommer bli bra, att man inte måste vara som alla andra. Att man får gå sin egen väg och att det någonstans finns en plats i framtiden...
Livet går vidare trots allt. 💜
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar